Senaste inläggen
Värmen har slagit till och jag känner mig mkt melankonisk.
Inga hungerkänslor. Ingen aptit på livet.
Det har varit en mycket hektisk vecka, jag har inte fått andrum att andas och ha den ensamhet, som jag SÅ väl behöver.
Och. Nu kommer backslashen.
Har fått en del gjort, men inte så mycket som jag behöver.
Snart drar sommaren igång med allt vad det innebär.
Det kommer bli mycket jobb och hårda pass.
Mycket mycket skoj kommer det bli - men det kan inte bli för mycket utöver det - då kommer jag ligga på sängen och bara titta i taket av apati.
Rotlöshet är ganska jobbigt - att känna sig hemma i stort sett överallt kan också vara ganska ansträngande.
Efter ha flyttat så mycket om jag och jobbat så många olika tider med olika saker så har flexibilitet blivit mitt ledord. För att orka så ställer min kropp in sig på att vara hemma överallt - och det gör ju att man aldrig känner sig speciellt hemma någonstans...
Tänker ofta tillbaka på en tid i mitt liv då allt var perfekt. Jobb, min utbildning, min relation. Varje dag var en jävla utmaning på alla punkter och det triggade igång hela min arsenal. Samma känsla hade jag under de två år jag bodde utomlands. Då var det att lära sig språk som gav min hjärna vatten. Men med det föddes också en otrolig splittring av ens moral och värderingar. Kulturchock som var lika jobbig varje gång jag kom hem. Nu har jag två länder, och ingen kan förstå hur jobbigt det kan vara ibland. Inte att man saknar det - mera att jag aldrig kommer bli mig lik igen för jag har förändrats så mycket i mitt sätt att se på saker.
Har en speciell vän.
Som alltid finns till - oavsett om vi pratar väldigt sällan.
Han har någon förmåga att höra av sig till mig när det trasslar för mig.
Nästa kuslig.
Han mailar innan jag var med om jordbävningen.
Han ringer när det är militärslagsmål i rummet intill.
Han ringde i går.
Han förutser saker.
När något sker i mitt liv så känner han det på sig i lilltån.
Han är alldeles fenomenal på det.
Inte dåligt att ha en sån vän ni. 
För övrigt vill jag bara dö i dag.
Kram på er alla :)
En vän sade till mig en gång - det är jobbigare att ha insikter som andra inte ha - än att vara utan dem. Så jävla insiktsfullt sagt.
Det säger det mesta om hur vi hur fungerar. Vi kan inte ta till oss saker som vi inte förstår och när vi har förstått det gör det faktiskt mest ont. Nej - jag är ingen negativ människa - tvärtom. Det är det hårda och jobbiga man trots av alltid klarar av - och på det sättet blir man positiv.
I går kväll var det tur att du fanns - ingen kan trösta som dig - du kommer alltid vara min bror jag får lägga mitt huvud mot och bara vara just ja - som ett barn.
Ingen kan ta den tid som vi hade ifrån oss.
Tårarna forsade och då är det faktiskt bara just hos dig jag vill vara.
Satt länge och pratade med en missbrukare, en intervju. Han kallar sig fd. missbrukare och då får jag kalla honom det med. Han hade stora ärr.
Det var väldigt känslosamt - måste jag säga.
Det började med små hashkakor i sandlådan som tolvåring och fortsatte med flera inbrott om dagen, misshandel med sin svarta yxa och knark, knark och åter knark. I den kretsen var han någon - ingen kunde göra jobb så fort som honom. Det slutade med år på kåken och förhoppningsvis slutar historien med barn och fotbollspelande trots många skottsår.
Jag tror på dig. Även om jag föraktar mkt av det du gjorde och berättade så har även du insikter som ingen annan har fått ta del av.
