Värmen har slagit till och jag känner mig mkt melankonisk.

Inga hungerkänslor. Ingen aptit på livet.

Det har varit en mycket hektisk vecka, jag har inte fått andrum att andas och ha den ensamhet, som jag SÅ väl behöver.

Och. Nu kommer backslashen.

Har fått en del gjort, men inte så mycket som jag behöver.

Snart drar sommaren igång med allt vad det innebär.

Det kommer bli mycket jobb och hårda pass.

Mycket mycket skoj kommer det bli - men det kan inte bli för mycket utöver det - då kommer jag ligga på sängen och bara titta i taket av apati.

Rotlöshet är ganska jobbigt - att känna sig hemma i stort sett överallt kan också vara ganska ansträngande.

Efter ha flyttat så mycket om jag och jobbat så många olika tider med olika saker så har flexibilitet blivit mitt ledord. För att orka så ställer min kropp in sig på att vara hemma överallt - och det gör ju att man aldrig känner sig speciellt hemma någonstans... 

Tänker ofta tillbaka på en tid i mitt liv då allt var perfekt. Jobb, min utbildning, min relation. Varje dag var en jävla utmaning på alla punkter och det triggade igång hela min arsenal. Samma känsla hade jag under de två år jag bodde utomlands. Då var det att lära sig språk som gav min hjärna vatten. Men med det föddes också en otrolig splittring av ens moral och värderingar. Kulturchock som var lika jobbig varje gång jag kom hem.  Nu har jag två länder, och ingen kan förstå hur jobbigt det kan vara ibland. Inte att man saknar det - mera att jag aldrig kommer bli mig lik igen för jag har förändrats så mycket i mitt sätt att se på saker.